En trög sommar kräver ett stort avslut. I samband med vårt övertagande
av Videofestivalen så blev vi inbjudna till en novellfilmsinspelning i
Götteboooorg. Ett tillfälle vi inte hade råd att försaka, så efter att
ha fixat en bil, en hel tank bensin och boende så begav det sig till
fiskens huvudstad. Resan startade klockan 4 på morgonen, här skulle
ingen tid spillas, 46 mil skulle tas på 7 timmar tills klockan 13.00 då
kalaset började.

Fötter rensas och kyls.

Platsen
för dagen var Slottsskogen, och efter att ha letat efter en vettig
parkering i dryga halvtimmen så nådde vi parkens gröna skogar. Med en
timme tills start så tyckte vi att vi hade ingenting att oroa oss för,
hur stor kan en park vara?

Pretty fucking big visade det sig.

Vart är vi?

Dock
så var inte storleken vårt primära problem, det var att skyltningen var
så underbart sporadisk att man aldrig visste vart man var. Att
skyltningen pekade på två separata punkter för vår mötesplats, en
fisbeegolfbana, i olika delar av parken gjorde att frustrationen var
full. Till slut nådde vi dock vårt mål och hade till och med lite tid
över.

Regissören anländer till platsen.

Inspelningen
drog snabbt igång och med ett raskt tempo bevittnade vi hur dagens
scener betades av en och en. Vi deltog dessutom i en musikvideo som en
medarbetare på inspelningsplatsen höll på med. Synkdans utlovas vid ett
senare tillfälle när verket står klart.

Heavy duty shiet! Red Kamera!

Någonstans
vid hälften av dagen kom en av dagens mest mystiska incidenter. Vi fick
order att hämta en matta som används för att markera starten på varje
hål vid frisbygolfen. Bredvid oss står en enorm hög av sådana så
självklart rycker vi tag i den översta för att dra upp den. Till vår
förvåning är den enormt tung, vilket visar sig vara en sidoeffekt av att
dessa mattor är fulla med sand. Eftersom denna ska dras uppför en backe
så börjar vi skaka ur sanden. Detta är uppenbarligen en dödssynd av
bibliska proportioner. Ut kommer banans huvudman med både ilskan och
gråten i halsen och vill veta vad i hela helvetet vi håller på med. “VEM
HAR ANSVAR? VEM TOG INITIATIVET?” skriker denna man upprört mot oss.
Uppenbarligen ska dessa mattor vara fyllda med PRECIS 60 kilo sand, och
nu har vi inte bara förstört vad som verkar vara flera veckors intensivt
sandpillande på en matta, vi har även förstört en till genom att dumpa
sanden på denna. En inspelningsledare tog dock på sig ansvaret då denne
hade bett oss göra detta, men mannen fick även en check som
kompensation.

Sand iz seriouz biznez.

Efter dagens
inspelning hängde vi med filmteamet med på en väldigt sen lunch/middag
på en pizzeria i närheten. Väldigt dyra pizzor var våran första tanke
men vi tänker att vi helt sonika beställer in 3 pizzor och delar dessa
på 5 personer.

När det var
dags för notan fick vi oss ett av dem mest snikna påläggskostnaderna vi
någonsin sett på ett matställe. Inte nog med att en Hawaii kostade 80
kronor, tog en timme att tillaga och var av relativt liten storlek för
sitt pris, vi skulle också effektivt betala 20 kronor per pizza FÖR ATT
DEM SKA DELA DENNA. Användes diamantslicer måntro?

Efter dagens
eskapader drog vi hem till killen vi skulle slagga över hos och efter
öldrickande till filmtittande sov vi gott.

Roadtrippens andra
dag kommer inom en snar framtid att skrivas ut den med under ett senare
tillfälle, då den var minst sagt lika intressant och händelserik

Till
nästa gång!